Borta länge.. Långt!

Jag har inte bloggat på länge. Jag har varit hemma och mått så dåligt. Jag har varit snurrig, inte orkat gå, mina ben har knappt burit mig. Jag har kräkts, tappat kilon och bara mått piss piss.
Hela våren har jag varit så trött. Sjukt trött! Haft saltbegär som varit av det nästan sjuka slaget.

I veckorna som varit har jag förtvivlat sökt hjälp hos in vårdcentral hos en osympatisk och oviljande man. Han sa att jag skulle gå till jobbet och träffa folk så skulle det bli bättre. Jag kliver darrig på min cykel och vet inte riktigt hur jag har kommit till jobbet när jag väl är där.
Sitter i receptionen i 30 minuter och sen är det dags att springa och kräkas igen.

Jag får skjuts hem och min chef som ringer och skäller ut vårdcentralen åt mig.
Tillbaka till vc och samma hemska doktor samma em igen och lämnar flera prover.
Han säger att jag måste åka hem och ÄTA! Jag ser svag ut och måste få i mig näring. Jag har saltbrist och vattenbrist.
NEHEEEEJ säger jag. Vad försöker jag göra dagarna i ända och vad slutar det alltid i! Kräkningar och mer kräkningar.
"Det här måste vara psykiskt, Cecilia" säger min trevliga doktor och jag börjar nästan känns mig dum i skallen.

Efter att bästisar hälsat på mig och tagit med barnmat som jag inte får i mig ringer de senare på kvällen och gråter. Sjuksköterskan Andrea och tvillingen Caroline vill inte se mig som jag ser ut.
De packar in mig i bilen och kör till akuten. Där får vi vip behandling i kön och komma in i ett rum tidigt. En gudomligt snäll, varm och go läkare kommer in och frågar mig vad som hänt och jag får hjälp av A och C där mina ord inte räcker till, och för dom ord jag inte hittar för att jag har slutkopplad hjärna.

Han tittar lite finurligt på mig som om han har någon hemlis. Han säger att han vet precis vad det här är. Han har hittat sitt första fall av den mycket ovanliga och kroniska sjukdomen Addisons.
Även det blir för mycket och jag gråter lite. Jag har ju precis blivit smärtfri och nästan "av" med min endometrios.
Men nu vet jag ju att hjälpen är på väg.

Mycket har hänt sedan dess men hjälpen får man av kortison, och det är såna tabletter jag kommer att få äta resten av livet för att leva.
Sjukdomen går ut på att jag är allergisk mot mig själv och har fel på binjurarna.

När de mätte mina salthalter första gången hade jag 1,23. Det man ska ha egentligen är mellan 20-30. Jag kopierar in från Wikipedia. Alla mina symptom stämmer, allting fanns där och ändå kunde vc "doktorn" inte ställa diagnos.

"Patienter med Addisons sjukdom söker ofta läkare upprepade gånger för trötthet, muskelsvaghet och viktnedgång utan att få rätt diagnos. Typiska tecken vid Addisons sjukdom är ett uttalat saltbegär, som dock patienterna sällan avslöjar för den behandlande läkaren, och en ofta kraftig gråbrun hudpigmentering. Om sjukdomen står länge tillkommer besvär med lågt blodtryck, att det svartnar när man reser sig upp och till slut illamående, kräkningar och ett fullt utvecklat chocktillstånd"
Där var jag när mina vänner tog mig till akuten.

Obehandlad leder sjukdomen till döden, men prognosen vid behandling är mycket god.

Tack alla älskade vänner för all hjälp. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er!!