lördag 11 juli 2009

Borta länge.. Långt!

Jag har inte bloggat på länge. Jag har varit hemma och mått så dåligt. Jag har varit snurrig, inte orkat gå, mina ben har knappt burit mig. Jag har kräkts, tappat kilon och bara mått piss piss.
Hela våren har jag varit så trött. Sjukt trött! Haft saltbegär som varit av det nästan sjuka slaget.

I veckorna som varit har jag förtvivlat sökt hjälp hos in vårdcentral hos en osympatisk och oviljande man. Han sa att jag skulle gå till jobbet och träffa folk så skulle det bli bättre. Jag kliver darrig på min cykel och vet inte riktigt hur jag har kommit till jobbet när jag väl är där.
Sitter i receptionen i 30 minuter och sen är det dags att springa och kräkas igen.

Jag får skjuts hem och min chef som ringer och skäller ut vårdcentralen åt mig.
Tillbaka till vc och samma hemska doktor samma em igen och lämnar flera prover.
Han säger att jag måste åka hem och ÄTA! Jag ser svag ut och måste få i mig näring. Jag har saltbrist och vattenbrist.
NEHEEEEJ säger jag. Vad försöker jag göra dagarna i ända och vad slutar det alltid i! Kräkningar och mer kräkningar.
"Det här måste vara psykiskt, Cecilia" säger min trevliga doktor och jag börjar nästan känns mig dum i skallen.

Efter att bästisar hälsat på mig och tagit med barnmat som jag inte får i mig ringer de senare på kvällen och gråter. Sjuksköterskan Andrea och tvillingen Caroline vill inte se mig som jag ser ut.
De packar in mig i bilen och kör till akuten. Där får vi vip behandling i kön och komma in i ett rum tidigt. En gudomligt snäll, varm och go läkare kommer in och frågar mig vad som hänt och jag får hjälp av A och C där mina ord inte räcker till, och för dom ord jag inte hittar för att jag har slutkopplad hjärna.

Han tittar lite finurligt på mig som om han har någon hemlis. Han säger att han vet precis vad det här är. Han har hittat sitt första fall av den mycket ovanliga och kroniska sjukdomen Addisons.
Även det blir för mycket och jag gråter lite. Jag har ju precis blivit smärtfri och nästan "av" med min endometrios.
Men nu vet jag ju att hjälpen är på väg.

Mycket har hänt sedan dess men hjälpen får man av kortison, och det är såna tabletter jag kommer att få äta resten av livet för att leva.
Sjukdomen går ut på att jag är allergisk mot mig själv och har fel på binjurarna.

När de mätte mina salthalter första gången hade jag 1,23. Det man ska ha egentligen är mellan 20-30. Jag kopierar in från Wikipedia. Alla mina symptom stämmer, allting fanns där och ändå kunde vc "doktorn" inte ställa diagnos.

"Patienter med Addisons sjukdom söker ofta läkare upprepade gånger för trötthet, muskelsvaghet och viktnedgång utan att få rätt diagnos. Typiska tecken vid Addisons sjukdom är ett uttalat saltbegär, som dock patienterna sällan avslöjar för den behandlande läkaren, och en ofta kraftig gråbrun hudpigmentering. Om sjukdomen står länge tillkommer besvär med lågt blodtryck, att det svartnar när man reser sig upp och till slut illamående, kräkningar och ett fullt utvecklat chocktillstånd"
Där var jag när mina vänner tog mig till akuten.

Obehandlad leder sjukdomen till döden, men prognosen vid behandling är mycket god.

Tack alla älskade vänner för all hjälp. Jag vet inte vad jag hade gjort utan er!!

12 kommentarer:

SAGAn du vet ;) sa...

Men du!!! Vilka fina OCH kloka vänner du har, du hade ju verkligen passerat varenda stadie & hade bara slutklämmen kvar!
Allmänpraktiserande provisionsjagande VCläkare får ta & hosta upp sig nu - ordentligt!!!...

En häxa på Vift sa...

Hjälp, vilka nötter det finns till läkare ibland. Men skönt att du verkar ha hittat rätt i vård-djungelnn tillslut, det finns guldkorn inom läkarkåren också och jag hoppas du kan få återhämta dig nu och må så bra som du förtjänar att få göra. Och stor heder till dina vänner som skjutsade in dig och såg till att läkarna lyssnade.
Ta hand om dig
Kram!

Caroline/drömlägenheten goes radhus sa...

Bästa vännen!

Är så glad att se dig må "så mycket bättre" än i tisdags/onsdags (?) när vi åkte in. Skillnaden är enorm, trots att du har en bit kvar tills du kommer att må "bra".
Det fanns inget annat alternativ än att få in dig på sjukhuset.
Många tankar och känslor har dykt upp den sista tiden hos mig, och då kan jag bara tänka mig hur du känner det.

Tack för en supermysig dag, och visst är det bra när man tar hjälp av vänner ?! ;)

Stora stora kramar Caroline

(tack för alla fina ord från både dig och dina vänner!)

syster A sa...

Vad säger man...Valet var ENKELT när jag såg dig, det fanns bara ett alternativ. Akuten och det NU! VC-läkaren måste anmälas, jag hjälper dig med det.

Säger som syrran, det är obeskrivligt skönt att se dig må såå mycket bättre än i onsdags, det är en annan tjej. Nu är det 'vår' Cissi igen.

Som sagt, jag och vi andra nära vänner finns här, nu och för alltid.

KRAMAR Andrea

Anonym sa...

Håller med, den läkaren borde verkligen anmälas...
sköönt att du får den hjälp du behöver!
och hoppas att du vet att jag alltid finns här för dig, that what friends are for :)

Ta hand om dig nu vännen och vila ordentligt!

Kram Camilla

KarolinaA sa...

Skönt att se och höra något från dig igen, ta nu hand om dig. Vilka underbara vänner du har som hjälpte dig där egentligen vc-läkeren skulle ha hjälpt dig. Hoppas du eller dina goa vänner har kraft att anmäla vc-läkaren så att han får någon form av tillsägelse / varning, det har han arbetat ihop till!!

Krya på dig!!

Anonym sa...

ojoj jösses Amalia vad du får vara med om mycket!"! Hoppas verkligen att du mår bättre nu när du fått en diagnos. kanske inte så rolig kanske men nu vet du ju vad det är och får behandling. Men måste få säga att du har en väldig otur! Krya på dig. MVH Mimmi

Martin sa...

Kämpa på!! Vi ska hjälpas åt så du mår bra igen ;)

Katrin sa...

Kan bara skicka en stor kram till dig, och vill även passa på att krama Caroline och Andrea!

Hoppas ni alla får en underbar sommar!

Stefan sa...

Den läkaren alltså... Skönt du fick en diagnos till slut!

skruttet sa...

Det är en stund sedan jag senast "hälsat" på hos dig! Man blir så hjärtskärande förtvivlad av ohjälpsamma/oföstående läkare =( Men OJ så underbart skönt det är att ha någon som kan "vara ens mun" När man inte själv har kraft nog!! Diagnosen är säkerligen inte rolig nej, men nu slipper du iaf gå runt o må piss utan att veta varför.... Varma Änglakramar till dig!! Med lite hjälp grejar man det mesta!!!

Anonym sa...

Hej!

Jag läste din blogg, men skulle fråga om det var addisons sjukdom du fick som diagnos till slut..
innan doktorerna fattade det?
Och hur kom dom på att det var addisons sjukom..


mhv Anki