Addison, addisson

Denna "kära" följeslagare jag har. Har mått sämre och sämre i en vecka och ringde sen till metabolmottagningen. De lyssnade på mina sympotom, trött, huvudvärk, kan inte äta, sova, känselbortfall i läppar och tunga och sa åt mig att åka direkt till akuten.

Duktiga flickan som man är jobbade jag klart dagen innan mamma skjutsade upp mig. På akuten fick jag en utskällning av läkaren när hon såg mina provsvar, mitt salt var i botten och mitt kalium var skyhögt.
- Du är illa därann, du måste komma in i tid nästa gång. Det här kan bli farligt för dig!
Ilsk blängde hon på mig och jag blev inlagd. På fel avdelning, i ett duschrum för det var det enda som fanns.

Nästa dag fick jag komma till rätt avdelning, i ett delat rum med två andra. En liten senil tantalora som var säker på att jag var hennes dotter. Hon skulle snart åka hem och ta med mig då. Hon ringde på sköterskan efter strumpor till mig, "så där barfota kan hon inte gå, då blir hon förkyld, jäntan min".
Mamma ringde, och tanten frågade vem jag pratat med.
- Mamma, sa jag och tänkte mig inte för.
- Va?? sa hon. Ringde jag dig?
- Nej, min mamma, min egen mamma.
- Men jag förstår ingenting.

Stackars liten dam.
De har utrett mig för celiaki och diabetes 2 men inget av de hade jag, tack och lov.
"Bara" min gamla vanliga addison.